Thinking out loud

Ni vet den där personen man vill ringa till så fort det har hänt något bra eller dåligt för man behöver höra doms röst, man bara behöver just den personen då. Men hur blir det då när man inte kan göra det längre? Man tänker åhh jag måste ringa/träffa...aa just ja det går inte längre. Det kan nog vara den jobbigaste känslan i världen, det är sjukt hur ens liv kan förändras på bara en minut, en timme eller en dag. Jag säger alltid att alla händer utav en anledning och att alla man träffar formar en till den man är just idag.

Men vissa saker vill man inte ändra på, vissa människor vill man inte förlora men det händer så ändå. Det är så himla märkligt att man har kunnat dela så otroligt mycket med olika personer och sen helt plötsligt när man kanske ses på stan, i skolan eller på en buss så kan man inte ens säga hej eller prata med varandra. 

Jag förlorade två underbara människor 2012 som stod väldigt nära mig och min familj, jag fick gå på mina två första begravningar, och jag har inte ens chansen att får höra deras röst längre och det gör mig så ledsen, jag blir mer ledsen när jag ser hur dom som står nära mig mår och jag kan inget göra för att få tillbaka dom två personerna längre. Och när jag tänker på en massa fina personer som jag känt som jag fortfarande kan säga hej till och höra rösten på, medans jag inte kan det med dom två, så blir jag ledsen och förtvivlad. 

Jag som många andra har fått varit med om väldigt mycket tillsammans med både familj och vänner som varit roligt och sorgligt. Och folk har sett hur man är som person och tillsammans har man växt PGA allt man varit med om tillsammans. Visst man kan inte begära att alla man känt under hela sitt liv ska stanna kvar i det och att man alltid kommer att vara där. Men jag saknar stunderna man hade tillsammans men mest så saknar jag personerna jag fick uppleva det med. 

Människor förändras efter åren man får olika intressen, man börjar på olika skolor och blir uppslukad av annat att till slut så ses man inte mer. Mina vänner och min familj har alltid varit prio 1 för mig och så kommer det nog alltid att vara. Självklart har man väl haft stunder i livet när man inte riktigt orkat bry sig, men efteråt så vet man ju vad man gjort och försöker ändra på det. För det viktigaste man har här i livet är ändå sin familj och sina vänner. Så varför tar man så många för givet tills dom är helt borta? Ska man ändå inte uppskatta det man har och varit med om tillsammans? Man kommer väl alltid ta någon för givet och se människor komma och gå i ens liv. Men vissa stunder vill man bara spola tillbaka för att ha det där underbara ett tag till. Men jag är väldigt tacksam för alla fina minnen jag fått under åren och är en erfarenhet rikare tack vare dom minnena.